Fåglar vid havet.

 Do You want to buy a print?                                                   

Fågeln är i fokus. Våren och försommaren är tiden för flyttfåglarnas återvändande och för många är de lika viktiga som de första blommorna på ängen. De hör till den rika upplevelsen som bara våren och försommaren kan erbjuda i ljud och åskådan.
En av mina starkaste naturupplevelser hade jag en gång på en solig berghylla i Sarek. Jag satt där för att spana efter björn på fjällsidorna som bredde ut sig under mig när jag plötsligt anade att något kom upp under mig där jag dinglade med benen. När jag tittar ner ser jag en kungsörn svävande närma sig upp efter bergstupet kanske tio meter från väggen. Utan en vingrörelse kom den upp i jämnhöjd och gav mig en riktig örnblick innan den sakta gled iväg på termikvindarna mot Pårtetjåkko.
I alla tider har människan fascinerats av fågeln. Man har funnit flertusenåriga grottmålningar med tranor, örnar, korpar och gäss. I Egyptens pyramider har man funnit avbildningar av många arter. I skrift och tal ända från skapelsehistoriens nedtecknande har fågeln beskrivits – ofta som symbol eller med metaforiskt innehåll.
Denna fascination kanske beror på att fågeln är så olik människan där den lever svävande mellan himmel och jord eller hav. Och samtidigt är den ur andra aspekter väldigt lik människan. Den gillar att kommunicera och lever ett socialt liv precis som vi. Och de älskar frihet. Upphöjd över den jordiska gravitationen har de avundats för sin eleganta flykt till nästa hållplats- fågelvägen.
Flygpionjärernas förmåga att inse den konvexa formen av vingens ovansida som nyckeln till lyftkraft bar vägen till en imitation vi alla nyttjat. Men en verklig kopia av fågelns flaxande lyftförmåga har aldrig lyckats. Ännu är den ribban för hög.
Även dess färger fascinerar. De konstnärer som lyckas måla en fågel naturtroget är värd all beundran. Men att se en fågel på nära håll slår allt. Själva färgen i fågeln är ett skådespel då färgen uppstår genom ljusets brytning eller återspegling. Oftast är det den mikroskopiska strukturen i fjädrarna som vid ljusets återspegling bildar färgen.
Många är de fåglar som har en grå eller brun nyans men som då kompenserar med desto vackrare sång. Och omvänt finns det många färgstarka fåglar som har klen eller ful sång. Allt detta sammantaget gör fågelskådandet till en grogrund för inte enbart vetenskapligt intresse utan även för djupare eftertanke. Ibland har denna eftertanke lett till bevingade ord eller kanske en extra dimension i ett musikstycke.
Havets fåglar präglas främst av god flygförmåga. För sydfararna var anblicken av en albatross i det annars så ödsliga havet en lisa för själen då den ofta följde med fartyget. För oss nordbor är väl silltruten den närmaste i virtuositet över vågtopparna. Men nära kusten är mångfalden stor, och många som ger sig ut med båt är fågelintresserade. En bra kikare och fågelbok är för många en måstegrej på båten. För det är ju nämligen roligt att söka lista ut vad det är för fågel man ser eller hör. Och denna rolighet delar man med många i vårt avlånga land.
Det finns kanske 20 000 medlemmar i ornitologiska föreningar men utöver dem ett stort antal som när tillfälle ges tar fram kikaren. Båtfärden kan vara ett sådant tillfälle och här följer nu en genomgång av några av de fåglar vi möter i skärgården.




Fisktärna. Längd ca.33 cm. Vanlig vid våra kuster och större insjöar. Karaktärisk elegant flygning. Ses ofta dyka efter småfisk vid grunda vikar. En verklig långflygare som varje år pendlar mellan Afrikas sydvästkust och de nordiska farvattnen. Häckar ofta i kolonier, ibland med hundratals par. Boet är i regel endast en fördjupning i marken i öppen terräng. Närmar man sig boet attackerar de med höga skrin och djupdykningar. Risken är stor att fridstöraren lämnar platsen med ett jack i huvudet.

Silvertärna. Längd ca. 34 cm. Allmän längs Östersjökusten. Livnär sig på småfisk. Skiljer sig mot fisktärnan med bla. mörkare undersida, längre stjärtpennor och avsaknad av mörk spets på näbben. Elegant flygare som innehar världsrekordet i långflygning. Vissa individer genomför varje år flyttning från norra Grönland till den Antarktiska packisen. Häckar på skär eller vid stranden i den yttre skärgården. Silvertärnans aggressivitet vid boet utgör ett skydd och många andra fågelarter häckar gärna i närheten.

Fiskmås. Längd ca. 40cm. Övervintrar ofta vid svenska kuster. Allmän efter våra kuster redan tidigt på våren. Lever av fisk och andra vattenlevande djur. Den är mycket anpassningsbar vid val av boplats. Redet kan finnas på stora stenar, sophögar eller tak. Ibland häckar den i träd. Har under senare år blivit vanlig i storstäderna. Det svenska beståndet uppskattas vara mellan 100 000 till 200 000 par
Dess kända måsklangsläte är vanlig i alla filmer från skärgården.

Skrattmås. Längd ca 40 cm. Dess latinska namn Larus Ridibundus betyder just skrattande mås. Allmän längs våra kuster. Har dock minskat drastiskt i antal sedan 70-talet, från ca. 270 000 par till nuvarande 90 000 par. Några övervintrar men de flesta återvänder tidigt på våren då de samlas i flockar. Häckar vid kusten i kolonier. Deras varnande för andra fåglar samt inbördes gräl i kolonin utgör en mäktig ljudkakafoni som hörs långt - dygnet runt. Skrattmåsen är en allätare som ofta syns på nyplöjda åkrar.

Gråtrut. Längd ca. 60 cm. Liknar en stor fiskmås som den ofta förväxlas med. En östlig variant har gula fötter till skillnad mot den västligas grå. Allmän vid alla svenska kuster där ett fåtal övervintrar. Återvänder tidigt under våren då den söker upp sina häckningsskär. Häckar i kolonier eller tillsammans med andra måsfåglar, oftast på kala skär. En allätare som anpassat sig till människan i hög grad. Fisk från havet eller soptippens utbud finns med på gråtrutens meny. Man uppskattar att det finns 50 000 till 100 000 häckande gråtrutspar i Sverige.

Silltrut. Längd ca. 60 cm. Liknar den större havstruten men har gula ben och mindre näbb. En flyttfågel som övervintrar utanför Västeuropa eller Västafrika. Återvänder i april / maj för häckning i kolonier. Den föredrar öppna skär i den yttre skärgården där de samlas i upp till hundratalet par. Boet byggs av gräs och mossa högt upp på skäret. Silltruten är den mest virtuose flygaren bland trutarna och störtdyker ofta efter fisk. Massdykningar med många trutar inblandade är ett uppskattat fenomen för fiskare som letar efter makrill.

Havstrut. Längd ca 70 cm. Större än silltrut och med rosa ben. Markant stor näbb. Allmän längs våra kuster utom i Skåne. Övervintrar längs Nordeuropas kuster. Återvänder till sina häckningsskär i april. Lätet ett karakteristiskt dovt ljud, gao. Den har smeknamn som glåptrut, svartbak och hagall. Havstruten äter fisk i stora mängder och under sommaren även fågelungar. Kan genom störtdykningar nå en meter ner i vattnet för att fånga fisk. Det finns uppskattningar om ett bestånd av 15 000 häckande par i Sverige.

Sångsvan. Längd ca 150 cm. Den mest högljudda av svanarna, trumpetandet har en speciell klang som hörs långt. Främst den gula näbben skiljer den från knölsvanen. Flyger i sträck med v – plog, ibland i sned linje. Har ett mycket svagt vingsus. Flyttar varje år till isfria trakter i Nordeuropa, ses ofta vid utfodringsplatser i svenska vatten. En relativt tung fågel som ofta springer på vattnet för att kunna lyfta. Födan utgörs huvudsakligen av undervattensväxter. Vanlig längs kusterna under flyttningstider. Häckningen företas i norra Sveriges skogsland.

Knölsvan. Längd ca. 150 cm. Svanen med den kraftiga orangegula näbben och den svarta knölen. Mera tystlåten än sångsvanen men har till skillnad mot denne ett sjungande vingsus. Startar springande i motvind. Övervintrar längs kusterna i södra Sverige eller nära Danmark. Häckar i insjöar och i grunda havsvikar, under senare år även i yttre skärgården. Lever av undervattensväxter och gynnas därför av eutrofieringen. Knölsvanen fridlystes tillsammans med sångsvanen år 1926 då endast ett hundratal par observerades. Vid millenieskiftet beräknas 4000 – 7000 par häcka i Sverige.

Ejder. Längd ca 65 cm. Vår största dykand. Hannen, kallad guding har vit rygg och svart buk. Honan, kallad åda är brunspräcklig. Övervintrar i danska farvatten och runt Nordsjön. Kustbunden fågel som främst lever av blåmusslor som den dyker efter ner till tio meters djup. Gudingens vårläte ett dovt karaktäristiskt ahooaho. Häckar på kobbar och skär varhelst de slipper rovdjur. Boet placeras i skreva eller under låga buskar, ofta nära andra bon. Ejdern har ökat i antal de senaste decennierna . Minskat jakttryck och stark tillväxt av blåmusselstammarna till följd av ökad näringstillförsel till havet anges som två av orsakerna till ejderns ökning.

Gräsand. Längd ca 55 cm. Vår vanligaste simand som förekommer över hela landet, även vid våra kuster. Några övervintrar men de flesta flyttar till Nordsjöländerna under vintern. Hanen, kallad drake, har grön hals och brunt bröst medan övriga kroppen är ljusgrå. Honan är brunfläckig. Utmärkande är den blå vingspegeln. Duktig flygare som ofta kastar hit och dit innan nedslaget på vattnet. Födan blandad, frön och växtdelar och även mindre djur finns på matsedeln. Häckar vid kusterna utom i de mest kala miljöerna. Beståndet uppskattas till drygt 100 000 par.

Kanadagås. Längd ca 100 cm. Vår största gås med karaktäristisk svart hals och vit kind. Inplanterad under 30 talet från USA. Trumpetar ofta och gärna, ibland även i flykten då de hörs långt. Många av kanadagässen övervintrar i svenska vatten. Den äter främst undervattensväxter och grönalger och anses ha gynnats av eutrofieringen i havet. Häckar vid vissa skärgårdsområden i Östersjön. Boet läggs öppet på små holmar eller skär. Viss konkurrens om bete har ibland märkts med grågåsen. Det mest negativa med inflyttaren har dock gällt det faktum att de kan bli tämligen orädda och därför förorenat badplatser med sin spillning.

Storskrake. Längd ca 65 cm. Förutom grönsvart huvud och rygg är hanen helvit. Honan( på bild) har vit undersida medan brunt dominerar resten av kroppen. Hon har även en rödbrun tofs i nacken. Utmärkande är vit vingspegel och röda fötter. Den är en fiskand med tillhörande tandgarnityr i näbben. Samlas ofta i flockar då de bedriver kollektivt fiske- drivande fisken i linje framför sig. Vid milda vintrar en stannfågel, annars flyttar den till Nordeuropa. På våren allmän längs kusterna. Häckar från Blekinges kust norrut. Väljer ofta ihåligt träd som boplats.

Strandpipare. Längd ca 19 cm. En knubbig vadare med gula ben, vitt bröst och svartvitt halsband( på bild ungfågel). Anländer i april från övervintring i Västeuropa. Lätet ett ängsligt tvåtonigt visslande. Den har rask flykt och på marken rör den sig med snabba steg avbrutet av plockande i gruset efter någon insekt som den lyssnat sig till. Häckar vid kusten särskilt i öppna strandmiljöer. Boet läggs på marken, ibland markerad med liten sten eller ett löv. Äggen är väl kamouflerade. Det svenska beståndet uppskattas till drygt 10 000 par.

Sillgrissla. Längd ca 42 cm. En svart-vit alka med lång spetsig näbb den ofta riktar snett upp i vädret( På bild vinterdräkt). Vid uppflog startar hon med en rusning. Lever sitt liv ute på havet och går iland endast för att häcka. Kortdistansflyttning över vintern. Simmar mycket bra under vattnet med hjälp av vingarna. Jagar tobis eller strömming, ibland som skrakarna i flock. Häckar i kolonier där deras ljudliga mmm- ande hörs. De största kolonierna i Sverige finns på Karlsöarna. Längs västkusten ses ofta övervintrande fåglar men häckningar förekommer sällan där.

Gravand. Längd ca 62 cm. Gåslik and med mycket vitt på mage och rygg .Den har rödbrun gördel runt bröstet. Honan saknar hanens knöl på den röda näbben. Övervintring sker längs Nordsjöns kuster. Den är en kustbunden art som söker sig till områden med lämpliga stränder. Vanlig vid våra sydligare kuster där man ser den vada eller simma på långgrunda vatten. Födan består mest av snäckor och mindre kräftdjur. Under våren ljudlig med visslingar eller gnägganden. Häckar i håligheter på marken eller i träd. Gräver ibland ut en egen håla. Det svenska beståndet uppskattas vara minst 10 000 par.

Storskarv. Längd ca 90 cm. En stor mörk fågel med lång hals som gör den reptillik.(På bild ungfågel) Den har en gåslik flykt avbruten av korta glidmoment. Man ser dem ofta sitta gruppvis på grundrevlar eller pålar med vingarna utfällda för torkning. Kallas ibland för ålakråkan. Tar sats vid dykningen med ett litet hopp. Jagar ibland relativt stora fiskar som den sväljer med knyckningar i halsen. Många av skarvarna övervintrar i svenska vatten. Häckar i kolonier, de flesta i Kalmarsund. Bona byggs i träd som efter en tid dör av fåglarnas spillning. Populationen har de senaste decennierna ökat kraftigt.

Strandskata. Längd ca 44 cm. En vadare som med sin röda näbb, svarta huvud och vita undersida är lätt att känna igen. Den är allmän längs alla våra kuster. Andra fåglars vaktpost som ljudligt visslar när allt mellan artfränder och farkoster blir för närgångna. Paren sitter ofta tillsammans på favoritsten. Den lever av snäckor och musslor. Sägs kunna öppna ostron med sin starka näbb. Anländer i april efter övervintring i Västeuropa. Häckar vid öppna strandpartier. Boet, byggt av småsten, placeras på skär eller grusig strand.

Text och Foto Kjell Holmner


Källor: Fåglar i Sverige, av Erik Rosenberg
Fåglar i Europa, av Lars Jonsson
Fåglarna, av Killian Mullarney Lars Svensson och Dan Zetterström
Svensk Fågelatlas, av Sören Svensson, Mikael svensson och Martin Tjernberg