Linné vid Lycksmyren.
Do You want to buy a print?
Den lilla Lappmarksbyn Gunnarn är trots sin litenhet en rätt så känd by. Många har här gjort repmånad på flygfältet som tidigare var militärt men framförallt är det som meteorologstation Gunnarn är känt. Numera nämns den inte på vädernyheterna så ofta men däremot finns Gunnarn med på text-tv på temperatursidan.
Mindre känt är att det var i närheten av Gunnarn som Linné tvingades avbryta sin Lapplandsresa år 1732. Lycksmyren ligger en dryg mil norr om byn och här finns en plats där traditionen säger att Linné till slut fick ge upp planerna på en fortsatt färd mot Sorsele. Den inledande resan till Lapplands inland fick avbrytas.
I sommar(2007) firades invigningen av en Linnépark mitt i byn. Ett hundratal personer samlades för att lyssna på olika tal och historier om Linné och hans resa i dessa trakter.
Efter kaffemingel och servering följer en mils bilresa norrut i vildmarken. Vid en parkering har man röjt och där startar en guidad tur längs den 1,4 km långa vandringen på den urgamla stigen ner till den plats där Linné vände. Platsen ligger på en liten skogholme innan den stora myren tar vid. Här är vi nu alla samlade. Myggen surrar och ett lätt strilregn faller. Vid kaffeelden föreläses ur Linnés dagbok om de vedermödor han genomled på denna myr. Vädret och myggens surr gör Linnés anteckningar än mer levande. Efter en mödosam färd kom han till sist hit. Just där vi sitter vid den rykande elden stannade Linné ett helt dygn i väntan på besked om vägvisare. Ensam och frustrerad över prövningarna hade han säkert tid att fundera över sin resa.
Det var i maj år 1732 som Linné från ett vårvarmt och soligt Uppsala red iväg ensam mot äventyret i Norrland. Hans uppdrag var att för Kungliga Vetenskapssocietetens räkning undersöka om det i Norrland fanns rikedomar att utvinna. Resan varade till oktober samma år. Då hade han hunnit besöka både svenska, finska och norska Lappland till häst, till fots eller med båt. Han kunde berätta fantasifulla berättelser om det vilda landet i norr, om midnattssolen, att han gått genom moln och klättrat en mil upp på ett berg, upplevt vinter och sommar samma dag och konstatera att han färdats 1000 mil till lands. Han kunde även berätta om otaliga faror och prövningar han mött under sin resa.
Redan inledningsvis innebar resan från Umeå till Lycksele lappmark ett vägval som prövade Linnés krafter rejält. Han hade varnats för vårfloden längs Ume älv men dessutom var landvägen ibland knappt framkomlig. Och värre skulle det bli. Hade han tidigare upplevt sig ha elementen emot sig där stock och sten och omkullvräkta tallar låg ivägen, var de ändå överkomliga jämfört med den vårflod som var på väg längs Juktån, en biflod till Umeälv. Värst av allt var att vägvisaren som skulle leda honom förbi den labyrint av bäckar och åar som Juktån fördelar sig i norr om nuvarande Gunnarn inte fanns på den förutbestämda mötesplatsen. Han låg sjuk i en kåta.
Den guide som följde Linné ledde honom visserligen förbi den första forsen, Långseleforsen, men tyvärr på fel sida. Efter några timmars vandring, ibland i livsfara vid vad över djupt vatten, var de framme vid ”myrar, som mest stodo under vatten, dem måste vi gå en hel mil, tänk med vad möda, vart steg stod vattnet upp till knäs”. Myren kallades redan då Lycksmyren men Linné föreslår i sina anteckningar att den likaväl kunde kallas Olycksmyren. För här på myrarna känner han sig så utsatt för naturens bisterhet att han liknar landet vid grekiskans Styx eller rent bibliska tillmälen för den absoluta existentiella livsfientligheten. Eftersom Linné ofta formulerade tillvaron i ett skapelsens sammanhang, där naturen även kunde vara en spegelbild av de eviga bibliska sanningarna, kanske man får en förklaring till hans drastiska kommentarer.
Han ångrar att han företagit sin resa, varje steg blir en plåga. Av färdvägens beskrivning förstår man att han upplever varje avverkad kilometer som en halv mil. Vid en hastigt uppgjord rastplats på en skogholme på myren sitter de tidigt på morgonen efter en lång färds natt och vrider ur sina kläder. I ett försök att torka sina kroppar gör de upp eld ” fast kalla nordanvädret skadade oss så mycket på ena sidan som elden brände på andra sidan och myggen stucko ad latera”. De förflyttar sig längre ner efter Lycksmyren där de väljer en ny eldplats. – här där vi nu sitter och begrundar Linnés vådliga resa. Här satt han ensam och väntade på en ny vägvisare nästan ett helt dygn. När ledsagaren till slut kommer tillbaka följer honom en person som Linné uppenbarligen har svårt att beskriva - en gåtfull kvinna. Uppenbarelsen skildras med dunkla hänvisningar till mytologin, som vore hon från den absoluta gränsen mellan levande och död. Linné blir rädd för henne. Han tar till överord, och beskriver henne på ett ganska negativt sätt. Men hon visar stor medkänsla och vid hennes kåta får Linné köpa en ost, ett gott alternativ till den maskfyllda fisken. Hon avråder honom också bestämt från att fortsätta färden eftersom vårfloden nu blivit för svår. Så vittnar han själv om Lycksmyrens oövervinnerliga besvärligheter som till slut fick honom att vända.
Någon vecka efter det förra besöket är jag med fru och dotter återigen på denna plats. Tanken slog mig vid förra besöket att det vore intressant att se vad Linné hittat om han trots allt fortsatt över myren. Visserligen är det nu högsommar, men förmodligen hade han kunnat finna en och annan spirande planta på mossen. Vi vandrar ner till myren där stigen enligt traditionen ska finnas. Efter ett tag försvinner den bland tuvor och mossa. Längre bort blänker det från källor och stillastående vatten mellan myrtallarna. En bit ut är en röd plåt uppsatt där det står ”Linné was here” samt ett telefonnummer. Ringer man det telefonnumret kommer man till en telefonsvarare som informerar om Linné.
Det är gassande hett men ganska snart har vi hittat ett flertal arter av starr och fräken. En stolpe sticker upp ur marken, kanske ett minne från den tid då Gunnarns alla småbrukare och torpare drog iväg hit för att skörda vad myren kunde ge. För denna myr förblev inte länge den tomhetens utpost som Linné i sin nöd menade var fulare än den värsta avbildning en poet kunde göra av Styx. Visserligen hade den sedan urminnes tider varit en plats där samerna lät sina renar passera. Själva namnet Lycks sägs härleda från samiskans Liksjotet vilket betyder en plats där renar åtskiljs. Det är känt att på den närbelägna sjön Lycksträsket skiljde renägarna på sina renhjordar innan den fortsatta färden mot kusten.
Men även nybyggarna i trakten lärde sig att nyttja vad myren gav. Hundra år efter Linnés mödosamma vandring startades ett dikningsföretag av Bastuträsks( dåvarande Gunnarn) nybyggare på denna myr. Kanaler grävdes och dammar byggdes. Vid Tjangarn, ett sel i Juktån byggdes en stor damm och en kanal ledde sedan vattnet ut mot myren. Där anlades under stor möda ett översilningssystem med små kanaler och dammar. Myren berikades då med näring och syresättningen ökade. Denna förvandling av myr till högproduktiv äng var ett livsnödvändigt under som bidrog till att byns alla kreatur förutom hästen( den fick finare sorts hö) fick sitt uppehälle. Stora mängder myrhö bestående av olika starrarter kunde bärgas. Under sin blomstringstid kunde man räkna över 100 lador på myren och man bärgade 800 -1000 vinterhöskrindor. Varje höskrinda inklusive en del is beräknades innehålla 350 kilo hö. Den bärgade skörden från myren innebar att det mesta av byns åkrar nu istället kunde nyttjas till korntegar. Därav fick byn med de stora gula åkrarna namnet Lappmarkens kornbod.
Att arbetsinsatsen var krävande är lätt att inse. Myren ligger en mils vandring norr om byn och stora insatser krävdes för grävningen. Men sedan huvudbevattningssystemet väl grävts med sina tilloppskanaler, småkanaler och dammar hade man en naturens egen resursförvaltare. Men ändå behövde bonden besöka myren vid minst fyra tillfällen under året. På våren skulle dammen vid Juktån öppnas och det tillströmmande vattnet dämmas upp vid bondens äng. Dessförinnan skulle alla kanaler, från de större till de minsta ”kapillärerna” vara rensade, och alla dammluckor fått en översyn. Överledning till grannens ängar skulle också säkras.
Den andra gången det var nödvändigt med ett besök var vid slåttern. Innan den tog vid hade några frivilliga först gått upp för att stänga vid dammen. Det skulle vara relativt torrt på ytan vid slåttern, även om det ofta handlade om smygande på gungfly när man skulle svinga lien. Det fick bära eller brista. När höet torkat på hässjor bar man det famnvis in i ladorna som stängdes igen, främst för renens skull.
Det tredje besöket skedde sedan den första kvarliggande snön kommit. Då gick man upp till myren för att trampa vägen. Främst var det sur myr, surhål och källdrag som trampades. Snö och vatten blandades och frös till en hård farbar väg, väl beredd för tung transport.
Den fjärde gången myren besöktes skedde under vintern innan de stora snömassorna kommit. Då drog många av byns bönder iväg i ottan till myren för att hämta höet. Det blev många dagars utfärder till myren, oftast var det mörkt när de for och mörkt när de kom hem. Till hästpinglors ljud i skymningslandet blev höet bärgat och därmed fullbordades bondens år på Lycksmyren.
En enorm arbetsinsats krävdes förstås men med ett gott resultat. Som den ekonom och visionär Linné var skulle han ha jublat över denna av människan åstadkomna förvandling. Att de besvärliga vårfloderna på ett sådant sätt skulle nyttjas till välsignelse tänkte han nog inte på där han plumsade fram på myren och alla elementen var ”conträra. Som den troende han var skulle han nog kallat det ett stort Guds under.
Historiens vingslag ljuder i sinnet där vi vandrar på myren. Men nu är allt stilla, myren har stått orörd länge och de flesta ladorna har multnat ned. Men många historier från denna skördetid finns ännu kvar. Min mormor brukade berätta att den roligaste tiden på året var när de fick gå till Lycksmyren för att skörda. Överallt var det folk och man levde ett härligt vildmarksliv. I kvällningen när arbetet avslutades skallade ropen ”nu kvällar vi” från när och fjärran. Man besökte varandra och hade trevligt mellan arbetspassen. Man sov i ladorna där röken från sur torv eller björkticka drev bort myggen. Vid hemkomsten till byn ärades man av anhöriga och ansågs ha varit med om något stort.
Vi vandrar sakta ner till Lycksbäcken innan vi vänder. Åter vid Linnés vändplats stannar vi en stund för att pusta ut. Sittande på en stock klickar jag fram i kameran de tjugotal arter jag sparat i minneskortet. Intill oss ruvar några gamla stubbar i mossen. Den muntliga traditionen berättar att Linné ristade in sina initialer i tallar vid två tillfällen längs denna myr. Den första gången var på en myrholme längre norrut, den andra gången var när han satt här och väntade på sin vägvisare. Inristningen ska ha funnits på en av dessa tallar där stubbarna är det enda som erinrar om händelsen. De gamla berättade att det sirliga namnet fanns kvar till allmän förundran ända in på 1900-talet. Men till slut försvann den, i samband med avverkning eller i oförstånd som ved på en kaffeeld. Det påstås att där fanns inte enbart hans initialer utan även en strof på latin inskuren med kniv, ett språk som förmodligen ingen i dessa trakter förstod. Där jag sitter funderar jag över vad han kan ha velat formulera som en sista hälsning till eftervärlden. Kanske något om Guds bevarande av människan trots elementens raseri.
En vecka senare kan jag lämna in några torkade växter till en kunnig botanist i Göteborg. Det visar sig att de flesta av de växter vi funnit var väl bekanta för Linné. Men en av dem,dytåg, fann jag på en sank plats på myren där det gungade betänkligt. Linné beskrev den arten först år 1759 i Systema nature. Intressant är att han kallade den Juncus stygius. Stygius lär vara kopplat till grekiskans styx, ”en plats där man riskerar att förlora livet”. Kanske fanns Lycksmyren i tankarna när han namngav den växten.
En möjlig sällsynt art, slakstarr, finns på bild. Ej känd av Linné
Några andra arter som flaskstarr och slidstarr hade han vid denna tid ännu ej urskiljt som egna arter utan sammanfördes med blåsstarr eller hirsstarr. På bild.